Michelle Mybell

Det var två år sedan jag gjorde ett inlägg här. Två år sedan jag öppna länken till min gamla blogg.
Hur jag kunde komma ihåg mitt lösenord är för mig en gåta.
Kanske är det ett tecken på att jag skall börja blogga igen? Jag vet inte.

Livet mitt har varit rätt så turbulent de senaste två åren. Mycket har hänt. Både positiva och negativa saker.

Hmmm... börja blogga igen eller inte? Jag vet inte, jag tar dagen och funderar.
Jag har garanterat inga läsare kvar... men de kanske kommer tillbaka. Vem vet?

/Mybell

Lördag eftermiddag, det är påskafton och jag är hemma en snabbis för att packa om väskan min. Har hängt med min arméledare hela påsken, vilket varit helt underbart. 

I torsdags träffade våra barn varandra för första gången, vilket var en speciell känsla. Hela dagen var faktiskt speciell. Vi umgicks alla (hans tre barn och min son) hela dagen, kvällen och natten. Framåt 21 somnade de helt slutkörda i arméledarens barns rum och runt midnatt somnade han och jag i varandras armar och konstaterade att det hade varit en toppendag.

Klockan 07:00 på fredagen tyckte min son att alla hade sovit klart och det var återigen fullt ös. Fullt ös på ett positivt sätt. Arméledaren har oerhört fina barn som gjorde allt för att min lilla son skulle trivas hos dem. De lekte, tittade på film, var ute på gården och åt godis i mängder.

Nu ska jag snart till Amora, den arabiska prinsessan, för att senare ikväll åka tillbaka till min kärlek.

Nu till det jag ska få sagt...

Jag slutar blogga... igen. Ska erkänna att det känns lite pinsamt att jag återigen tar farväl, men det känns som det enda rätta. Jag känner att jag är färdig med Michelle Mybell.

I oktober förra året sa jag farväl till bloggen min och började då blogga på hemlig ort. I januari i år tog jag upp Michelle Mybell igen, men det kändes dock inte på samma sätt längre.

Visst, de första två veckorna kände jag mig lite extra glad. Jag kände mig hel igen. Jag kände verkligen att jag hade saknat min gamla blogg. Nu, tre månader senare, har denna känsla försvunnit. Den ger mig inte den bekräftelse jag hade hoppats på. Den ger mig inte samma tillfredsställelse som förr.

Har de senaste dagarna funderat på huruvida jag ska öppna mig som förr, huruvida jag ska blotta hela min själ, mitt innersta igen, eller om jag inte ska göra det.

Jag har dock bestämt mig för att inte göra det. Jag känner mig inte tillfreds med det och av den anledningen så lägger jag nu ner.

Funderar på att börja skriva enkom för mig själv. Funderar på att skriva mina egna memoarer. Inte för att jag tänkt göra något med det, utan mest för min egen skull.

Genom att skriva mina egna memoarer får jag utlopp för min skrivarklåda, samtidigt som det blir en form av utrensning.
Det jag dock inte kommer få genom att göra detta, är den bekräftelse som bloggen givit mig. Tror dock inte att jag kommer sakna det. Varför? Jo, för att jag just nu får så pass mycket bekräftelse på annat håll.

Jag vet att man måste kunna ge denna bekräftelse till sig själv, men jag har som ni vet, lite svårt för detta. Min självkänsla är lite vacklande ibland. Känner dock att den för varje månad som går bara utvecklas till det bättre. Mannen som jag dessutom nu har vid min sida, gör allt som står i hans makt, för att få mig att förstå att jag faktiskt är en bra, sexig och fin kvinna.

Han är en oerhört fin människa som förvånar mig precis varje dag. Han är en man jag kan stå bakom i vått och torrt, en man att se upp till. Han är oerhört varm och omtänksam. Han ger så grymt mycket kärlek och trygghet. Han har barnsinnet kvar, han får mig att skratta. I mina ögon är han en skänk från ovan och jag hoppas så innerligt att denna saga fortsätter som den börjat.

Jag känner en enorm lycka just nu. Känner mig oerhört tillfreds med livet nu och det är en grym känsla, en helt fantastisk känsla.

Ta hand om er allihopa och ni som fortfarande vill ha kontakt, maila mig gärna.
Tack för att ni funnit denna blogg intressant. Tack för att ni funnit mina inlägg läsvärda.

Stor kram på er alla.

/Fröken Michelle "The fucking princess" Mybell

Sektledaren Charles Manson som var ledare för domedagssekten "The Family", har nu suttit i fängelse i över 30 år, bland annat för mordet på filmregissören Roman Polanskis gravida hustru.

Läser nu på Aftonbladet att fallet om Mansonfamiljen kan komma att blossa upp igen. En ny undersökning visar nämligen att fler kroppar kan vara gömda i området.

1969 mördade medlemmar ur gruppen sju människor, vid två olika tillfällen. En av dem var den amerikanska skådespelerskan Sharon Tate, som var gift med filmregissören Roman Polanski och gravid i åttonde månaden.

Orsaken till dåden var att Manson ville starta ett raskrig. Detta raskrig kallade han för "Helter Skelter" efter en Beatles-låt med samma namn.

Två år senare dömdes ledaren Charles Manson och sex av hans anhängare till döden. Rätten slog fast att Manson inte själv utfört morden men att han däremot beodrat dem. Resten av hans "familj" har spridits över USA där de flesta av dem fortfarande avtjänar långa fängelsestraff. Dödstraffet som Manson fick, omvandlades dock senare till livstids fängelse.

Nu, nästan 40 år efter morden har nya uppgifter dykt upp som tyder på att fler människor kan ha fallit offer för domedagssekten med Manson i spetsen.

Ett antal personer håller fallet levande genom att driva en egen utredning. För en månad sedan kopplade gruppen in kriminaltekniker som genomsökte Barker ranch, den avlägsna plats där Mansonfamiljen höll till.

Undersökningen visar att det kan finns två hemliga gravar på Barker Ranch. Fynd har tydligen också gjorts vid ytterligare ett område, som nu ska undersökas vidare. Enligt AP, blir nästa steg att gräva upp marken.

Debra Tate som är syster till mördade Sharon Tate var bara 17 år när systern dog och har ägnat större delen av livet till att se till att Charles Manson och hans anhängare aldrig får se något annat än fängelseväggar.
"Om det ligger kroppar begravda ska vi hitta dem så att de kan återförenas med sina familjer", säger Debra Tate till AP.

Rykten om fler offer har tydligen florerat under en längre tid. Liftare som besökte Mansonfamiljen och andra socialt utstötta mäniskor som kom till gården, har aldrig sett vid liv igen. Manson-anhängaren Susan Atkins berättade för en cellkamrat att det fanns ytterligare tre offer nedgrävda i jorden. Kropparna hittades dock aldrig.

"Vet ni, att för länge sedan var det något speciellt att vara galen. Idag är alla galna."

"Dessa barn som kommer emot er med knivar, de är era barn, ni lärde dem. Jag lärde dem inte, jag försökte bara hjälpa dem att stå upp."

"Om jag någonsin började mörda människor så skulle det inte finnas några utav er kvar."

Självklart hände detta i USA, var annars, typ. Polisen hade svårt att tro detta var på riktigt och har tydligen fortfarande svårt att förstå att det faktiskt hänt.
"Hon var fysiskt förenad med toalettringen, men jag kan fortfarande knappt tro det är sant", säger countyts sheriff Bryan Whipple.

När polisen kallades till huset såg de kvinnan sitta på toalettstolen med sina mjukisbyxor nedhasade på låren. Hon sa direkt att hon mådde bra och avböjde hjälp. Men det syntes tydligen på hennes ben att de var förtvinade och till slut lät hon sig övertalas att följa med.

Polisen berättar att de bröt loss toalettringen och att den följde med henne till sjukhuset. Hon var helt enkelt fysiskt förenad med toalettringen. Det är svårt att föreställa sig och jag har nog lite svårt att förstå att detta faktiskt hänt på riktigt. Kvinnans skinn hade alltså fastnat permanent i toalettstolen. Hon hade helt enkelt vuxit fast på toaletten.

Men seriöst, hur i hela helvete är detta möjligt?

Det var den 35-åriga kvinnans 36-årige pojkvän som hade slagit larm till polisen. Han har berättat att kvinnan självmant suttit på toaletten i närmare två år. Hon vägrade tydligen gå därifrån och pojkvännen fick komma och ge henne mat och vatten.

En parentes direkt här. Vad är det för jävla kvinna som vägrar lämna toaletten och vad är det för snubbe som tillåter henne att sitta kvar där, vad är det för snubbe som ger henne mat och vatten pga att hon vägrar resa sig från toaletten. Sök vård, båda två, det är det enda råd jag har.

De uppgifter som kvinnan hittills lämnat skall tyda på att pojkvännen talar sanning. Varje dag frågade pojkvännen om hon inte skulle komma ut. Svaret blev tydligen varje gång: "Kanske i morgon".

Kvinnan är nu på sjukhus men rapporteras vara en högst motvillig patient. Hon har heller inget ont att säga om pojkvännen. Enligt sheriffen är det oklart om hon är mentalt eller fysiskt handikappad.

Hutchinson News uppger att åklagare nu ska ta ställning till om pojkvännen ska åtalas och i sådana fall, för vad.

Personligen tycker jag inte man ska lägga ner någon energi på någon av dem. Sätt dem på en öde ö och glöm sedan bort dem.

Självklart åker de båda in i mitt 80-procentiga idiotfack och i detta fall finns det inget de kan göra för att bli av med den stämpeln. Sitter man på toaletten i två år, kan man inte vara annat än en dåre. Snubben hennes som accepterade detta är lika galen han.

Världen är så sjuk ibland. Man slutar aldrig förvånas.
Herre min Gud!

Dofter som är sexuellt stimulerande finns tydligen runt könet och ska ger signaler till partnern och därmed öka sexlusten. Hudläkaren menar alltså på att dessa dofter försvinner om man tar bort könshåret.

Undra om han enbart pratar om de människor som tar bort precis ALLT könshår eller om han menar de som även rakar och ansar sig?

Margrete Wiede Aasland som är specialist i sexrådgivning säger till NRK att hon tror att doktor Fyrand har en poäng efterssom det är bevisat att ren kroppslukt påverkar den sexuella upphetsningen. Hon tycker det är synd att många unga kvinnor knappt hinner få könshår innan börjar fundera på att ta bort det.

Samtidigt menar hon att vissa ser själva det som en extra krydda i sexlivet att just raka bort könshåret.
Vissa kvinnor föredrar att ta bort allt eller en del hår. Vissa män tänder mer på hårlösa kvinnor, andra gör det inte.

Hmm... vad ska jag dra för slutsats av detta? Jag vet inte. Tycker allt låter väldigt märkligt. Min sexlust är det inget fel på, detta trots att jag väljer att inte se ut som en hårig babian. Väljer därför att skita fullständigt i denna upplysning.

Däremot blev jag lite nyfiken på hur andra ser på detta med rakning/ansning. Skulle nästan vilja göra en liten marknadsundersökning för att ta reda på hur det ligger till, för att ta reda på hur många som rakar/ansar sig gentemot hur många som låter det växa fritt.

Känner dock att jag är lite för pryd för att starta en debatt om könshår. Känns inte riktigt som min grej. Haaha.

Kram från en fröken som inte är alltför förtjust i mängder med kroppshår.

Redan i dag säljs det kondomer och glidmedel på apoteken runt om i landet men nu vill alltså företaget gå ett steg längre. Nu i sommar kommer Apoteket att på försök sälja sexprodukter i sina butiker. Kunderna kommer ha möjlighet att köpa sexhjälpmedel i ett 50-tal butiker runt om i landet.

"Vi vill avdramatisera sexhjälpmedel", säger Apotekets presschef Elisabet Linge Bergman.

Exakt vilka sexhjälpmedel och vilka butiker som kommer att sälja dessa produkter presenteras senare i vår, men redan nu vet man att det kommer att finnas bland annat massagestavar.

Ska bli intressant att se om detta projekt lyckas. Enligt en undersökning på både Aftonbladet och Expressen, inhandlar folk hellre dildos på Apoteket än i en snuskaffär, så det är säkert en bra affärsidé. Personligen kommer jag som sagt inte göra det. Det är jag alldeles för blyg för. I en vanlig sexshop känns det mer avslappnat, mer ok på något sätt, men det är min åsikt.

Kram på er!

Läser något på Aftonbladet som gör mig lite lätt irriterad. Läser om en spelmissbrukare som stämmer sju kasinon i USA. Varför hon stämmer dem? Jo, för att hon spelade bort sex miljoner kronor och tycker att de borde ha sett att hon hade speldjävulen i sig och därmed ha stoppat henne.

Men hallå?? Var dock det egna ansvaret vägen? Det är samma sak som när rökare stämmer tobaksjättar för att de fått cancer. Men seriöst! Jag kan bli så less, så matt på människor som försöker lägga över ansvaret på andra för att på så sätt själva må lite bättre
 
Tillbaks till artikeln. Advokaten Arelia Taveras spelade alltså bort mer än sex miljoner kronor och stämmer nu sju kasinon på det tjugodubbla.
"Personalen borde ha sett att jag var spelberoende och stoppat mig", säger hon.

37-åringens missbruk var så allvarligt att hon 2005 tillbringade fem dagar i sträck vid spelborden på kasinot Resorts Atlantic City. Hon levde på choklad och apelsinjuice som hon fick från personalen.

Hon var tydligen också stamkund på flera andra kasinon dit hon tog med sig sin hund - och borstade tänderna vid spelbordet för att inte förlora sin plats.

Hon berättar att hon brukade tuppa av vid borden och att de då var skyldiga att ta hand om henne. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle spela i fyra eller fem dygn i sträck utan att varken sova eller äta, säger hon.

Läser att Taveras har fått betala dyrt för sitt spelande. Förutom förlusterna på drygt sex miljoner kronor miste hon sin advokatlicens, sin lägenhet och sina föräldrars bostad.

Till det kommer ett åtal. Hon anklagas för att ha svindlat fyra klienter och förskingrat cirka 600.000 kronor av deras pengar.

Har nu suttit i säkert 10 minuter och funderat på vad fan jag ska skriva om. Det finns bara en sak i min lilla hjärna just nu och det är något som jag helst inte vill skriva om. Har valt att denna gång lämna mitt kärleksliv utanför bloggen.

Det svåra med det beslutet är att jag nu sitter i det dilemmat att jag inte känner för att blogga, för det enda jag vill skriva om är just nu mitt kärleksliv.

På två veckor har nämligen mitt liv förändrats radikalt. Det har ändrats så radikalt att folk tror jag är helt galen. Från att vara singel dejtar jag nu någon riktigt stenhårt.  

Igår när vi gick och la oss påminde vi oss själv om att vi bara träffat varandra i två veckor. Vi började båda smågarva och bestämde oss för att skita fullständigt i det och köra helt och hållet på våra magkänslor.

Vad säger då våra magkänslor? Jo, att detta är något bra, att detta är något riktigt bra. Vi bekräftade båda två för varandra att man lever faktiskt bara en gång och bestämde oss för att köra så det ryker. Så länge det känns bra, så kör vi på.

Helgen min har verkligen varit grym. Jag har både skrattat och blivit rörd till tårar. Väljer dock att inte gå in detalj på nånting. Avvaktar ett tag till innan jag skriker rakt ut:
"JAG ÄR KÄR!!!"

I morgon är det måndag igen vilket betyder en ny vecka med nya utmaningar och erfarenheter. Kommer nog inte blogga så mycket nästa vecka. Tar nämligen mitt pick och pack och praktiskt taget flyttar in oss arméledaren.
En parentes... Han har inget med någon riktig armé att göra. Han är en kontorsråtta men har en liten armé där hemma. En helt fantastisk liten armé som igår kallade mig för "pappas nya flickvän Michelle" vilket gjorde att jag fick tårar i ögonen.

Nog om det. Imorgon är han är barnfri, jag är barnfri, vilket självklart måste utnyttjas till max. Därför bosätta mig där under veckan.

Nu ner och försöka flörta till mig grannens sista timme på tvätttiden.

Ha en fortsatt bra söndag.

Kram från en fröken som inte har en jävla aning vad hon ska blogga om.

Jo, den internationella kvinnodagen uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Datumet firas också av FN och i många länder är det en nationell helgdag.

Internationella kvinnodagen instiftades redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. 1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

I en del länder firas dagen genom att kvinnor får presenter och blommor och ett "grattis på kvinnodagen" - en gest som dock många (däribland jag) reagerar mot då de/vi anser att det inte finns anledning att gratulera kvinnor på en dag som uppmärksammar ojämställdheten i samhället.

Väljer istället att skriva om något helt annat. Om vad vet jag dock inte. Haaha. Känner mig just nu bara så glad och tillfreds med allt. Det finns inget jag stör mig på. Det finns inget som jag känner att jag behöver få ur mig. Jag har varken hjärnspöken eller ouppklarade saker som tynger mig.

Fröken mår kort och gott bara jävligt bra. Mycket tack vare en viss person som finns i mitt liv just nu. En person som jag inte träffat länge alls, men som jag, sen den första dag vi sågs, praktiskt taget varit oskiljaktig ifrån.

Eftersom det fortfarande är så pass nytt så väljer jag att inte gå in i detalj på detta. Förhoppningsvis kommer jag göra det i framtiden, förhoppningsvis kommer ni få mer vetskap om honom, om oss. Hoppas det och nånstans så tror jag faktiskt att det blir så. En magkänsla som både han och jag har. En magkänsla som vi båda valt att lyssna och köra stenhårt på.

Kram på er från Fröken Lycklig.

Varje vår är det samma sak. Folk får träningsnoja och tidningarna präglas av diverse bantningstips och andra knep att ta till för att slippa stå i vassen.

Ska erkänna att jag börjar själv bli lite stressad inför bikinisäsongen. Den närmar sig nämligen med stormsteg och poff säger det bara så ska man helt plötsligt stå där blek och halvt övergödd och låtsas om som att det inte alls bekommer en.

Utomlands är det lugnt. Där har jag ingen som helst noja över hur jag ser ut, men här i Sverige... Huga. Önskar jag fick sitta med ett stort tält på mig.

Hur som så är det alltså snart dags att klä av sig och som vanligt så kommer tidningarna med massa tjuvknep att ta till. Förra året gick pressen ut med att man faktiskt kunde sova sig smal. Som om inte det vore nog, så kom nån högt utbildad professor även fram till att man faktiskt kunde tänka sig smal.

Jag och en bloggläsare gjorde en deal då. Vi bestämde oss för att ge "tänk-dig-smal"-tipset fyra veckor. Jag skulle tänka mig smalare lår och hon smalare mage. Efter fyra veckor skulle vi mäta oss för att se vem som lyckats bäst. Hur tror ni det gick? Tror ni att vi minskade i mått? Nope, inte en enda millimeter.

Hoppas ni nu inte tror seriöst på att vi faktiskt gjorde denna deal. Eller vi gjorde en deal, men vi följde dock inte upp resultatet. Vi garvade istället och funderade på vilka idioter som eventuellt skulle gå på detta, vilka som faktiskt skulle ta detta tips som ett seriöst alternativ till att träna och ändra sina levnadsvanor. Tänk dig smal, vilket jävla skämt.

Kommer även ihåg specialskorna som togs fram förra året. Skorna som var lite lätt buckliga, hette Fitflop och de skulle göra att man fick snygga, slanka ben. Hur? Jo, de hade nämligen ett inbyggt gym i sig. Haaha. Helt otroligt. Som pricken över i:et kunde de även göra så att du fick längre ben. Svar ja, ni läste rätt. Man skulle få längre ben. Men seriöst, hur i hela skogen kan mina ben bli längre av att gå i ett par buckliga skor? Helt omöjligt.

Det värsta av allt var att dessa skor skapade sjuk hysteri i England. En viss sportaffär i London sålde 700 par de första tre dagarna.

Nu är det då återigen dags för massmedia att lura på oss naiva kvinnor massa akuttips inför bikinisäsongen. Denna gång ska man spänna sig smal.

Även denna gång är det England som kommit fram till denna briljanta idé om hur man kan gå ner i vikt. Allt du behöver göra är att spänna dig, spänna dig utav bara helvete.

Visst, jag köper idén med att det är bra att spänna musklerna, men att det ska göra mig smal är, enligt mig, rent humbug. Undra om England tror att vi kvinnor är helt intelligensbefriade?

Men men, kanske värt att ge det ett försök. Varför inte? Vad har man att förlora? Personligen tänker jag nog börja i morgon. Tänker då spänna mig så ofta jag bara kan och orkar.
Alla kvinnor där ute, varför inte ge det en chans. Ta nu varje tillfälle i akt och spänn er. Spänn mage, ben och rumpa när ni sitter på tunnelbanan eller bussen på väg till jobbet. I värsta fall ser det bara ut som att ni har lite problem, men vem bryr sig. Sommaren är ju faktiskt snart här och då tycker jag nog alla medel är tillåtna.

Lycka till!

Visst, det kanske vore bra om fler kvinnor kom in i militären, jag vet inte, men att dra det så långt till att tvinga in oss i lumpen, det vetefan. Jag personligen skulle totalvägra. Skulle sätta mig på marken, som en riktig treåring och skrika rakt ut, tills de lät mig va.

Över min döda kropp jag skulle göra lumpen. Är dessutom riktigt tveksam till att de faktiskt vill ha mig där. Nog för att jag har ett jävla psyke och aldrig ger upp, men sova och bajsa i skogen, där går faktiskt gränsen. Jag skulle kräva en sån särbehandling att jag är övertygad om att de skulle pröjsa för att bli av med mig.

Att jag är otränad ser jag inte som ett problem, det är något som går att åtgärda. Men att tvinga mig vara vaken i flera dygn eller att säga åt mig att jag ska uträtta mina behov i en grop i skogen, det är inget som går att åtgärda. Ska de ha med mig ut i skogen, kommer jag garanterat kräva en caddie som bär med sig diverse saker åt mig. Saker som en bajamaja, en säng och diverse skönhetsprodukter. Skulle dessutom kräva en sovplats som var garanterat insektsfri.

Plitverkets generaldirektör kräver alltså att även unga kvinnor ska vara tvungna att svara på den lämplighetsundersökning för mönstring som i april dimper ned hos 135.000 svenska 17-åringar. I nuläget är det frivilligt för tjejerna att svara på dessa frågor som handlar om hälsa, fysisk prestationsförmåga och skolgång. 

Om tjejerna i nuläget väljer att svara och Pliktverket bedömer dem som lämpliga kan de trots det strunta i att mönstra. För pojkar är det obligatoriskt att svara - och att komma om de kallas.

Generaldirektören tycker att det är ganska häpnadsväckande att vi i Sverige 2008 har en lag som gör skillnad på män och kvinnor. Han anser att om fler kvinnor togs in skulle försvaret bli mer effektivt och jämställt. Han säger även att Försvarsmakten fortfarande tampas med fördomar mot kvinnor.

Dessutom är det enligt generaldirektören särskilt viktigt med tjejer i "det nya insatsförsvaret" som ska verka för fred och säkerhet i omvärlden. Körlof pekar på att studier visat att en hög andel kvinnor i fredsbefrämjande insatser är mer framgångsrika än de med få kvinnor.

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill tydligen inte kommentera om mönstringsprocessen borde bli könsneutral, men han säger att det idag sitter en utredning och tittar på detta som han dock inte vill förekomma.

Han vill inte se mönstringen som en isolerad fråga, utan understryker att villkoren för värnplikten är helt annorlunda i dag än när han själv mönstrade.

Visst, jag håller med generaldirektören om att Försvarsmakten behöver fler kvinnor, men att göra mönstringen könsneutral är jag tveksam till. Tror dessutom inte att det skulle fungera med lika många tjejer som killar på ett regemente. Tror risken är ganska stor att det bara skulle leda till  en massa könssjukdomar, relationsproblem och ett och annat svartsjukedrama.

Är sjukt jävla glad att jag inte är 17 år, för jag skulle verkligen vägra. Skulle göra precis vad som helst för att slippa rycka in. Lycka till alla 17-åriga tjejer. Hoppas ni får en trevlig vistelse i skogen bland granris, spindlar och annat trevligt.

Om detta förslag går igenom, önskar er all lycka i världen. Haaha.

Kram.